Jahapp, jobbade idag och det är alltid lika intressant. Idag fick jag en smärre utskällning av en kvinna för att inte hennes favoritkorv var färdig. Hon muttrade en del och skulle då minsann inte ha drickan heller. Allt för att man inte vill riskera att sälja halvfärdiga korvar som kan orsaka matförgiftning.

Nåja, hade det varit i början på min tid på jobbet så hade jag känt mig knäckt större delen av dagen och gått och tänkt på massa bra svarsrepliker etc. Men numera så har jag lärt mig att rycka på axlarna åt det hela och njuta av alla trevliga kunder som majoriteten faktiskt är!

Dock kan jag dra lite paralleller till boken som jag nu läser. Fick den av Elisabeth i födelsedagspresent och skulle egentligen vänta till sommarlovet men man kan ju inte läsa c-uppsats som kvällslektyr så det fick bli den. ;)

Huvudkaraktären i denna bok har i alla fall grymt dåligt självförtroende och utplånar nästan sin egen pesonlighet för att passa in i skolan. Hon är rädd för att göra bort sig, umgås med "fel" människor, och lägger mycket tid på att tänka på vad andra tänker om henne. Detta är något som jag kan känna igen mig i. Inte alltid, men ibland så kan jag bli sjukt blyg och väldigt osäker på vad jag ska säga. Jag är en såndär person som vill att alla ska tycka om mig, även om jag vet att världen inte fungerar riktigt så. Att inleda samtal med ytliga bekanta gör jag ytterst sällan. Prata går bra, när de väl visat att de vill prata med mig, men att inleda samtalet, det är svårt! Genom såna där otrevliga människor jag möter i jobbet har jag åtminstone lärt mig att hantera att de inte tycker om mig. Men där förenklas det ju även av att jag inte riktigt ses som en person, utan snarare som en representant för yrket.

Annars är ju problemet är ju att jag antagligen inte är ensam om detta vilket gör att man antagligen går miste om en hel del sköna bekantskaper. Dessutom kan en sådan osäkerhet lätt uppfattas som en överlägsenhet. Hur är det för er? Kan ni prata med "vem som helst" om "vad som helst?"