Grupparbeten gör mig olustig. Jag tycker egentligen om människorna jag pluggar med i skolan, men vi är en otroligt ickehomogen grupp och det märks. Vi ska göra en redovisning nu på fredag och kommer ej att ses något mer för att förbereda oss inför den. Redovisningen är inte alls klar och det kommer nog att synas att mycket går på improvisation. Inte ens ordningen vi ska prata i är klar och det känns ju något oroande. Vi räknar kallt med att attityden; "det löser sig" kommer ta oss långtt och det krävs troligtvis rätt lite för att godkännas på kursen.

Något som dock slår mig är hur stereotypa alla i gruppen är på olika sätt. Vill inte direkt hänga ut någon men man kan hett enkelt se väldigt olika personlighetstyper. Något som gör att det blir svårt att få till något vettigt samarbete, även om vi har rätt trevligt. Undrar vilken stereotyp jag själv skulle vara?

Det blir dessutom svårt att skapa djupare relationer och vänskapsband när skolan är upplagd som den är. Personligen känner jag att det för min del blir rätt ytliga relationer som absolut inte lär hålla efter det att terminen är slut. Något som är väldigt trist och gör att man inte direkt orkar lägga ner massa energi på att lära känna varandra på ett djupare plan. Det är det som är den stora nackdelen med fristående kurser. Jag har max gått två terminer tillsammans med samma personer, vilket gör att det hela tiden blir en massa nya personer att lära känna och jag vet inte om det egentligen passar mig. Å andra sidan så lär det väl inte krävas en hel termin för att komma underfund med om man trivs så bra med varandra att man vill hålla kontakten efter det att terminen är slut.

Var bara tvungen att få ur mig lite tankar som väcktes efter skolans rätt trevliga, men väldigt ickegivande dag.